Politisk plattform

Vår bostad­snöd är ett direkt resul­tat av regerin­gens poli­tik. Det är inte någon oly­c­ka eller “Guds han­dling”. Det är det direk­ta och enda möjli­ga resul­tatet av ett tydligt regerings­beslut — beslutet är att inte byg­ga allmän­nyt­ti­ga bostäder.

Upprin­nelsen till det­ta val är Thatch­eride­olo­gin, som går till­ba­ka till bör­jan av 1980-talet, att behand­la det grundläg­gande män­skli­ga behovet av och rät­ten till tak över huvudet som en han­delsvara för vinst, till och med som en lyx, oavsett de män­skli­ga kon­sekvenser­na. Alla regeringsparti­er har sedan dess köpt den­na ide­olo­gi i en sådan utsträck­n­ing att de lokala myn­digheter­na har berö­vats sin för­må­ga att byg­ga bostäder och de färdigheter och resurs­er som krävs för att pro­duc­era och under­hål­la äkta allmän­nyt­ti­ga bostäder. I stäl­let har de helt och hål­let över­låtit den­na allmän­na nyt­tighet till en girig pri­vat sek­tor med vin­st­syfte, som helt sak­nar intresse för det allmän­na bäs­ta eller sociala behov.

Årtion­den av den­na extrema högeride­olo­gi har lett till att det bara finns ett litet allmän­nyt­tigt bostads­bestånd kvar. Sam­tidigt finns det nu gen­er­a­tioner av unga män­niskor vars förvänt­ningar på att ha ett eget hem inte har bliv­it mer än en önske­dröm som de har i 20‑, 30- och till och med 40-årsåldern medan de lever bis­ar­ra liv beroende av föräl­drar eller annan familj när de bor­de leva självständi­ga liv. Det finns mån­ga andra bis­ar­ra och omän­skli­ga kon­sekvenser av den­na ide­olo­gi:

• Sep­a­r­erade och från­skil­da par som tvin­gas leva till­sam­mans
• “Couch­surf­ing” och en kul­tur av påtvin­gat hem­beroende
• Män­niskor tvin­gas leva tim­mar från sitt arbete med all­varli­ga kon­sekvenser för häl­sa och miljö
• Chockerande nivåer av hem­löshet, inbe­gripet hem­löshet bland barn, som fördär­var liv och med­för omän­skli­ga lev­nadsvil­lkor som är ofören­li­ga med ett civilis­er­at samhälle.

Irland behöver ett mas­sivt offentligt bostads­byg­gnad­spro­gram som konkur­rerar med den giri­ga pri­va­ta sek­torn för bostads­försör­jn­ing. Det­ta kom­mer att ha den nöd­vändi­ga dub­bla effek­ten att öka utbudet och dri­va ned kost­nader­na och därigenom lin­dra bostad­snö­den. Cen­tralt, och genom lokala myn­digheter, skulle ett sådant pro­gram för till­han­dahål­lande av offentli­ga lokaler innebära att vår­den av våra med­bor­gare och åter­ska­pan­det av liv­ful­la funk­tionel­la samhällen pri­or­it­eras fram­för dagens miss­ly­ck­ade bostadsmod­ell, som enbart byg­ger på vinst och Thatch­eride­olo­gi.

I hela Europa kan en god folkhäl­sopoli­tik upp­nås, och den upp­nås ofta, och exem­pel som Wien har särskilt visat sig vara en mod­ell som vi kan strä­va efter. Vi måste ta bort den split­trande ide­olo­gin från bostäder och byg­ga allmän­nyt­ti­ga bostäder nu. Det finns inget annat som kan hantera nöd­si­t­u­a­tio­nen.

Mån­ga arbet­sta­gare och famil­jer kän­ner att deras lön­er inte håller jäm­na steg med lev­nad­skost­nader­na, infla­tio­nen, hyres- och fastighet­spris­er­na och de sti­gande ener­gi- och trans­portkost­nader­na. När det gäller arbet­sta­gar­nas rät­tigheter är Irland ett bak­vat­ten jäm­fört med andra EU-län­der som Tysk­land, Frankrike, Bel­gien, Ned­er­län­der­na och Spanien. Till och med vis­sa stater i Förenta sta­ter­na tillåter den typ av förhan­dlingsrät­tigheter för arbet­sta­gare som mån­ga irländ­s­ka arbet­sta­gare förvä­gras. I Tory-Bri­tan­nien finns kollek­ti­va förhan­dlingsrät­tigheter inom den pri­va­ta sek­torn.

Men inte på Irland!

När arbet­sta­gare lagligt kan gå sam­man i hela Europa, och även inom den offentli­ga sek­torn här, kan de mer effek­tivt sky­d­da sina inkom­ster och sin försör­jn­ing. Men dessa grundläg­gande rät­tigheter förvä­gras på ett bis­ar­rt sätt mån­ga arbet­sta­gare här. Det­ta led­er till otryg­ga anställ­ningar, låga lön­er, “fat­tig­dom i arbetet” och all­varli­ga miss­förhål­lan­den och lidande på hela arbets­mark­naden.

Jag besök­te nyli­gen Europa­parla­mentet och gick runt i det. Bland alla de frå­gor som par­la­mentet tar upp och som lyfts fram på turnén nämns inte arbet­sta­gar­nas rät­tigheter någon­stans. Bland alla de yrken som anges för par­la­mentsledamöter­na finns ingen fack­fören­ingsmedlem med som par­la­men­tarik­er. Jag tror inte att någon irländ­sk par­la­mentsledamot under den föregående femårspe­ri­o­den tog upp de irländ­s­ka arbet­sta­gar­nas för­färli­ga rät­tigheter enligt EU:s normer. Det­ta är fel och måste åtgär­das snarast.

Ändå försök­er Europeiska unio­nen stär­ka kollek­ti­vav­tal­ens roll på hela kon­ti­nen­ten. Irland gör mot­stånd. Som er par­la­mentsledamot för Dublin kom­mer jag att vara en stolt företrä­dare för irländ­s­ka arbet­sta­gare som lyfter fram sina “sak­nade rät­tigheter” för Europa­parla­mentet, och sam­tidigt kom­mer jag i Irland att lyf­ta fram hur fram­steg i frå­ga om europeiska arbet­sta­gares rät­tigheter måste rat­i­fi­ceras fullt ut och tilläm­pas i Irland utan ytterli­gare förs­eningar, undan­fly­k­ter eller ursäk­ter.

Det är dags att en irländ­sk par­la­mentsledamot tar upp den­na frå­ga för de irländ­s­ka arbet­sta­gar­nas räkn­ing, och jag har den erfaren­het och kun­skap som krävs för att göra det för er räkn­ing.

Text att kom­ma

Som can­ceröver­l­evare, och även av famil­jeskäl, är jag myck­et bekant med vårt sjukvårdssys­tem. Det är ett dys­funk­tionellt sys­tem fyllt av hårt arbe­tande och engager­ade vård­gi­vare som hanter­ar prob­lem som de inte själ­va har orsakat så bra de kan. Återi­gen är orsak­en till dys­funk­tio­nen ide­ol­o­gisk. Lös­nin­gen är uppen­bar och har redan god­känts av det irländ­s­ka folket.

Vi har rös­tat för, och bliv­it lovade, ett sjukvårdssys­tem med en enda nivå som är gratis vid använd­ningstillfäl­let och som till­han­dahålls enbart baser­at på sjukvårds­be­hov och ingen annan fak­tor. Ingen ska behö­va dö eller för­bli sjuk på grund av att de inte får till­gång till den sjukvård som de skulle kun­na få om de bara hade mer pen­gar eller en pri­vat sjuk­försäkring. Det är en obscen­itet. Den grundläg­gande reform som behövs i vårt sys­tem har utlo­vats av alla parti­er, men ingen har lyck­ats genom­föra den. Det­ta är en uppen­bar överträdelse av deras man­dat från de män­niskor som valt dem.

“Slain­te­care” måste pri­or­it­eras och genom­föras på par­tiöver­skri­dande basis för oss alla. Vår befolkn­ings häl­sa är allt­för vik­tig för att bli föremål för poli­tiska nyck­full­heter eller ett olämpligt vin­st­mo­tiv som ibland avgör vem som lever och vem som dör på grund­val av hur välbeställ­da män­niskor är. Det­ta måste få ett slut.

Vår bostad­snöd är ett direkt resul­tat av regerin­gens poli­tik. Det är inte någon oly­c­ka eller “Guds han­dling”. Det är det direk­ta och enda möjli­ga resul­tatet av ett tydligt regerings­beslut — beslutet är att inte byg­ga allmän­nyt­ti­ga bostäder.

Upprin­nelsen till det­ta val är Thatch­eride­olo­gin, som går till­ba­ka till bör­jan av 1980-talet, att behand­la det grundläg­gande män­skli­ga behovet av och rät­ten till tak över huvudet som en han­delsvara för vinst, till och med som en lyx, oavsett de män­skli­ga kon­sekvenser­na. Alla regeringsparti­er har sedan dess köpt den­na ide­olo­gi i en sådan utsträck­n­ing att de lokala myn­digheter­na har berö­vats sin för­må­ga att byg­ga bostäder och de färdigheter och resurs­er som krävs för att pro­duc­era och under­hål­la äkta allmän­nyt­ti­ga bostäder. I stäl­let har de helt och hål­let över­låtit den­na allmän­na nyt­tighet till en girig pri­vat sek­tor med vin­st­syfte, som helt sak­nar intresse för det allmän­na bäs­ta eller sociala behov.

Årtion­den av den­na extrema högeride­olo­gi har lett till att det bara finns ett litet allmän­nyt­tigt bostads­bestånd kvar. Sam­tidigt finns det nu gen­er­a­tioner av unga män­niskor vars förvänt­ningar på att ha ett eget hem inte har bliv­it mer än en önske­dröm som de har i 20‑, 30- och till och med 40-årsåldern medan de lever bis­ar­ra liv beroende av föräl­drar eller annan familj när de bor­de leva självständi­ga liv. Det finns mån­ga andra bis­ar­ra och omän­skli­ga kon­sekvenser av den­na ide­olo­gi:

• Sep­a­r­erade och från­skil­da par som tvin­gas leva till­sam­mans
• “Couch­surf­ing” och en kul­tur av påtvin­gat hem­beroende
• Män­niskor tvin­gas leva tim­mar från sitt arbete med all­varli­ga kon­sekvenser för häl­sa och miljö
• Chockerande nivåer av hem­löshet, inbe­gripet hem­löshet bland barn, som fördär­var liv och med­för omän­skli­ga lev­nadsvil­lkor som är ofören­li­ga med ett civilis­er­at samhälle.

Irland behöver ett mas­sivt offentligt bostads­byg­gnad­spro­gram som konkur­rerar med den giri­ga pri­va­ta sek­torn för bostads­försör­jn­ing. Det­ta kom­mer att ha den nöd­vändi­ga dub­bla effek­ten att öka utbudet och dri­va ned kost­nader­na och därigenom lin­dra bostad­snö­den. Cen­tralt, och genom lokala myn­digheter, skulle ett sådant pro­gram för till­han­dahål­lande av offentli­ga lokaler innebära att vår­den av våra med­bor­gare och åter­ska­pan­det av liv­ful­la funk­tionel­la samhällen pri­or­it­eras fram­för dagens miss­ly­ck­ade bostadsmod­ell, som enbart byg­ger på vinst och Thatch­eride­olo­gi.

I hela Europa kan en god folkhäl­sopoli­tik upp­nås, och den upp­nås ofta, och exem­pel som Wien har särskilt visat sig vara en mod­ell som vi kan strä­va efter. Vi måste ta bort den split­trande ide­olo­gin från bostäder och byg­ga allmän­nyt­ti­ga bostäder nu. Det finns inget annat som kan hantera nöd­si­t­u­a­tio­nen.

Mån­ga arbet­sta­gare och famil­jer kän­ner att deras lön­er inte håller jäm­na steg med lev­nad­skost­nader­na, infla­tio­nen, hyres- och fastighet­spris­er­na och de sti­gande ener­gi- och trans­portkost­nader­na. När det gäller arbet­sta­gar­nas rät­tigheter är Irland ett bak­vat­ten jäm­fört med andra EU-län­der som Tysk­land, Frankrike, Bel­gien, Ned­er­län­der­na och Spanien. Till och med vis­sa stater i Förenta sta­ter­na tillåter den typ av förhan­dlingsrät­tigheter för arbet­sta­gare som mån­ga irländ­s­ka arbet­sta­gare förvä­gras. I Tory-Bri­tan­nien finns kollek­ti­va förhan­dlingsrät­tigheter inom den pri­va­ta sek­torn.

Men inte på Irland!

När arbet­sta­gare lagligt kan gå sam­man i hela Europa, och även inom den offentli­ga sek­torn här, kan de mer effek­tivt sky­d­da sina inkom­ster och sin försör­jn­ing. Men dessa grundläg­gande rät­tigheter förvä­gras på ett bis­ar­rt sätt mån­ga arbet­sta­gare här. Det­ta led­er till otryg­ga anställ­ningar, låga lön­er, “fat­tig­dom i arbetet” och all­varli­ga miss­förhål­lan­den och lidande på hela arbets­mark­naden.

Jag besök­te nyli­gen Europa­parla­mentet och gick runt i det. Bland alla de frå­gor som par­la­mentet tar upp och som lyfts fram på turnén nämns inte arbet­sta­gar­nas rät­tigheter någon­stans. Bland alla de yrken som anges för par­la­mentsledamöter­na finns ingen fack­fören­ingsmedlem med som par­la­men­tarik­er. Jag tror inte att någon irländ­sk par­la­mentsledamot under den föregående femårspe­ri­o­den tog upp de irländ­s­ka arbet­sta­gar­nas för­färli­ga rät­tigheter enligt EU:s normer. Det­ta är fel och måste åtgär­das snarast.

Ändå försök­er Europeiska unio­nen stär­ka kollek­ti­vav­tal­ens roll på hela kon­ti­nen­ten. Irland gör mot­stånd. Som er par­la­mentsledamot för Dublin kom­mer jag att vara en stolt företrä­dare för irländ­s­ka arbet­sta­gare som lyfter fram sina “sak­nade rät­tigheter” för Europa­parla­mentet, och sam­tidigt kom­mer jag i Irland att lyf­ta fram hur fram­steg i frå­ga om europeiska arbet­sta­gares rät­tigheter måste rat­i­fi­ceras fullt ut och tilläm­pas i Irland utan ytterli­gare förs­eningar, undan­fly­k­ter eller ursäk­ter.

Det är dags att en irländ­sk par­la­mentsledamot tar upp den­na frå­ga för de irländ­s­ka arbet­sta­gar­nas räkn­ing, och jag har den erfaren­het och kun­skap som krävs för att göra det för er räkn­ing.

Text att kom­ma

Som can­ceröver­l­evare, och även av famil­jeskäl, är jag myck­et bekant med vårt sjukvårdssys­tem. Det är ett dys­funk­tionellt sys­tem fyllt av hårt arbe­tande och engager­ade vård­gi­vare som hanter­ar prob­lem som de inte själ­va har orsakat så bra de kan. Återi­gen är orsak­en till dys­funk­tio­nen ide­ol­o­gisk. Lös­nin­gen är uppen­bar och har redan god­känts av det irländ­s­ka folket.

Vi har rös­tat för, och bliv­it lovade, ett sjukvårdssys­tem med en enda nivå som är gratis vid använd­ningstillfäl­let och som till­han­dahålls enbart baser­at på sjukvårds­be­hov och ingen annan fak­tor. Ingen ska behö­va dö eller för­bli sjuk på grund av att de inte får till­gång till den sjukvård som de skulle kun­na få om de bara hade mer pen­gar eller en pri­vat sjuk­försäkring. Det är en obscen­itet. Den grundläg­gande reform som behövs i vårt sys­tem har utlo­vats av alla parti­er, men ingen har lyck­ats genom­föra den. Det­ta är en uppen­bar överträdelse av deras man­dat från de män­niskor som valt dem.

“Slain­te­care” måste pri­or­it­eras och genom­föras på par­tiöver­skri­dande basis för oss alla. Vår befolkn­ings häl­sa är allt­för vik­tig för att bli föremål för poli­tiska nyck­full­heter eller ett olämpligt vin­st­mo­tiv som ibland avgör vem som lever och vem som dör på grund­val av hur välbeställ­da män­niskor är. Det­ta måste få ett slut.